Kriget är slut och jag har slutat springa. Något spirar inom mig, får mig att stanna upp, att se det hårda skalet krackelera, falla sönder.
Långt inne i hjärnbalken har ett språk legat begravt. Ett barns språk som dog alldeles för tidigt.
Ingen begravning, inga farväl.
Hedern som ägnades förlusten kom i form av gräl.
Friktion och skavsår.
Försvinnande observerades endas av några få. Ingen undersökning. Inga efterforskningar. Totalt ointresse. Tanken håller mig ändå vaken om nätterna, följer mig om dagarna när jag duckar och zick sackar mellan språksalvorna. Var det en landsomfattande sjukdom som utrotade språket? En pandemi? Eller drabbades alla i min närhet samtidigt av en kollektiv djup sorg? Som mörklade allt. På samma sätt som jag själv drabbades av Pavel?
Det sägs att Pavel flytt till Sverige genom att simma över Tornedalsälvens isande kalla vatten en sen kväll. Pavel var en rysk man som gillade dansk ost som luktade illa. Han rökte mycket och spelade schack. Han bar glasögon med tjocka svarta bågar och en brun kavaj med hatt och käpp. Tillsammans promenerade vi hem från dagis efter att han hämtat mig. Tillsammans gick vi ner för Gråberget och hämtade hunden som vi rastade runt Gröna vallen.
Vi reste till släkten tillsammans.
Pavel fick mig att skratta, när han sjöng visor på finska där han bytt ut vissa ord till något opassande. Jag skrattade så jag vek mig. Han var en riktig buse. Han hade provat allt. Seglat runt jorden och på de sju haven. I hans hem fanns reseminnen från fjärran östern. I bokhyllan trängdes geishor, skattkistor och träskulpturer av nakna kvinnor. Han hade stora blå ölglas med guldfot som började spela en melankolisk visa då man lyfte på dem. Örat var en naken kvinna även hon i guld.
Jag blev kär i alla dessa objekt.
Pavels saker fick mig att drömma om resor och vuxenlivet. Vi pratade om hans resor på vårt gemensamma språk.
Sedan blev Pavel sjuk. Vi gick till sjukhuset, tog hissen upp till avdelningen. Där låg Pavel i en säng, slangar och maskiner var kopplade till hans kropp. Hans ögon var slutna men jag inbillade mig att han såg mig. En sköterska kom in i rummet och skällde på min mor om att hon borde veta bättre än att ta med ett barn till en man som är så svårt sjuk. Efter att besökstiden är slut, dessutom.
Verbalt tumult.
Min kropp skrek i stum tystnad: jag vill inte.
Sköterskans vredesmod knuffade ut oss ur rummet. I den långa korridoren kom frågorna som inte hade några svar.
Samma kväll flyttade geishorna, skattkistorna och det blå ölglasen hem till oss.
I Pavels frånvaro försvann språket.
I språkets frånvaro växte hatet.
Ett hat, som kastade sin tunga blymantel över kroppen. Ett hat som tryckte sig ner i halsen spred sig i ut i kroppen. Varje kroppsdel blev infekterat. Blymetaller och språkdöd.
Där någonstans började kriget, där någonstans inleddes loppet för att komma bort.
Blev stenhård och sprang på.
Utmattad, har jag senare suttit i tunnelbanor runtom i världen. Väntat på att dynamiten skall spränga mig i bitar. Väntat på att gå sönder på riktigt. Vandrat genom städer i mörker och väntat på kniven som ska sticka mig. Väntat på det att känna värmen från blodet.
Men explotionen uteblev. Det kom istället smygande, som en längtan efter vårljus, inifrån, sakta, långsamt
Att få tala språket som försvann.
Kanske var det sorgen som förlamade oss, kanske något annat. Inuti mitt nygamla språk blir jag barn igen, tar vid där jag slutade.
Långsamt, trevande, växer det sig starkare.
(Texten är skriven 2012 och publicerad i min bok “Sentiment” samt i kulturtidningen Sheriffi)