2015 ingick jag i en grupp som arbetar kring temat Anthropocene - Den geologiska tidsåldern som vi nu lever i. Det som följer är en text / dagboksanteckningar som inte är speciellt sammanhängande utan kan ses som ett urdrag från den tiden då jag kom fram till att bilderna i Viared. Vill man fördjupa sig i Anthropocene finns alltid google.

Dansare-i-stenbrott — Anthropocene - Viared Digitalt fotografi, Nina Sinkkonen 2015

6 juni

Min tankeprocess satte fart efter en föreläsningen om Gaia och jordens förmåga till självjustering och tankar kring hur detta kunde gestaltas i bild. Ledord så som plast, träd, natur, spår, spår av människa, de nedbrytbara det icke nedbrytbara.

Känner stor resignation kring mitt agerande och undrar om det verkligen spelar någon roll då vi samtidigt gräver ner uran i ett berg. Ska jag gå och stoppa nedgrävningen av uran, ska jag viga mitt liv till att rädda jorden? Kan jag det? Besitter en enda individ kraften. Till vadå, till vem och varför. Vad vi människor än gör så går universum vidare. Svåra tankar väcks och moraliska dilemman uppstår. Självklart ska vi göra vårt yttersta för att rädda vår miljö men tankarna väcks. Det blir tanke kullerbyttor.

Sedan samma dag så råkar jag se ett klipp på Fb där en liten millimeter stor dominobricka kan få hela Empire state building att rasa. The ”butterfly effect” En fjärils vingslag i Australien kan får stormen att svepa över Sverige?

8 juni

Igår gjorde jag som jag brukar göra. Fick en känsla, vädret och humöret var med mig. Jag begav mig ut för att ta en bild. Tänker ofta så, jag vill ta en bild, jag vill hitta något och så börjar jag leta.

Porträtt-av-konstnär-fotograf-stenbrott — Viared Self portrait, Digitalt fotografi Nina Sinkkonen 2015

11 juni

Gav mig ut på jakt. På vägen ut såg jag en rhododendronbuske som var helt magnifik så jag bestämde mig får att åka dit och börja mitt sökande där. Väl på plats infann sig inte något flow eller wow. Ingen tillfredsställelse alls. Hoppade in i bilen åkte vidare. Sökte, funderade. Hamnade till slut vid Volvohallen. Det blev spännande speglingar i det stora fönstren. Naturen speglade sig i glaset och inne i hallen stod exotiska krukväxter.

Funderar återigen över Gaja och jordens förmåga till självjustering. Tanken svindlar och jag har svårt att greppa det hela.

Vill teckna en bild på när jag står på ett blåsigt ställe med en lång lång pinne full av uppblåsta vita plastpåsar, uppblåsta av vinden.

15 juni

Igår satte vi oss i bilen körde ner mot landet. På vägen stannade vi så mamma kunde plocka och binda en bastukvast av björk. Hon lade även till några andra sorter av vilka jag bara hann uppfatta en, och det var al.

Senare i den varma bastun kastade hon på bra med vatten över aggregatet den heta ångan sticker i huden sedan började hon använda kvasten. En underbar doft sprider sig i bastun.

Sedan pajade min datorn och jag trodde alla mina arbeten var förlorade. Det var dagarna innan midsommar. Har nu fått tillbaks den lagad. Så allt är i sin ordning. Fick en välbehövlig paus från tänkandet och skrivandet. Går så totalt upp i skapandet att det nästan leder till utmattning.

27 juni

Hur kan jag förhålla mig till Gaia? Det går inte. Det finns bara processen - arbetsprocessen. Allt annat är obegripligt.

11 juli

Känns som en evighet sedan jag tänkte på Antropocene. Fast för ett par dagar sedan googlade jag ordet Anthropocene och fick upp några spännande siter. Men det känns ändå avlägset.

Har sett filmen/dokumentären Bombay beach vid Salton Sea i södra Kalifornien där människans påverkan har skapat en kommande miljö katastrof, det var visst av en olyckshändelse skapat en sjö då Colorado floden svämmade över efter att människan byggt en kanal. Det har blivit en plats för udda existenser. Och.

13 juli

I går åkte jag ut mot Borås. För att träffa familjen. Jag var ute i god tid och när jag kom till Viared strax utanför Borås beslöt jag mig för att ta tillfället i akt att stanna och ta lite bilder. I Viared pågår omfattade sprängningar för att göra plats till nya industribyggnader. Har i flera år önskat ta mig tid till att stanna. Först gången jag lade märke till platsen var när dem avverkade träden och sista när dem skrapat rent bergen på all växtlighet och all jord. Nu har dem gjort allt det och börjat spränga bort berg. Det har tagit flera år. Känner att jag hittat min plats för det här projektet. Antropocene.

15 juli

Några dagar senare bestämmer jag mig för att åka ut till Viared och tog mina första bilder. Fick några bilder som jag blev nöjd med. Men det är som en process jag får nya idéer hela tiden om vad jag vill och skulle kunna göra. För det första känns det väldigt spännande att gå om kring på området då det ger en liten kuslig känsla samtidigt som att på vissa ställen är det lite farligt då man inte riktigt vet hur stabil marken är och hur säkert det kan vara. Ravinerna är ganska djupa och skulle man falla blir skadan stor. Ett berg som helt kommer att sprängas bort och göra plats för industribyggnader. Jag var helt svart klädd och kände att det var är en begravningsbild jag tagit. Som så många gånger förut är det döden jag återkommer till. Det icke beständiga det som dör, det som försvinner,

Nu börjar det här projektet / arbetet få en riktning börjar det bli kul och inspirerande.