Det är i mitten på januari och kylan har svept in över Göteborg. Och när solen väl letar sig in så här års då ser man vinterdammet både här och där och ivern att börja städa infinner sig. När jag börjar plocka bland mina saker hittar jag en gammal kamera. Den är ett minne från min morbror och jag blev påmind om en text som jag en gång skrev och som publicerats i Kulturtidningen Sheriffi. Jag tänkte att jag lägger den här för den som vill läsa.
Fotografiet som livets manifest.
Fotografins närvaro finns snart överallt, från det djupaste hav till ett oändligt universum. Vi människor står där mitt emellan. Mellan djupet och oändligheten. Vi fotograferar varandra. Vi visar bilderna vi tagit av varandra, för varandra. Bilden blir en bekräftelse på vår existens.
Titta jag lever!
Odödliga genom bilden. Vi blir våra egna ikoner, fotografiet blir livets manifest.
Jag står i ett gammalt hus som nästan helt blivit tömt på saker. Alla som bodde här har flyttat för länge sedan. Han som blev kvar har nyligen gått bort. Anhöriga städar huset, det mesta bärs ut och kastas i den stora elden. Inget finns att spara.
Det enda rummet med saker i är rummet längst in, biblioteket. En skattkammare. Jag minns det från när jag var liten. Det ser likadant ut nu som då. Ingenting har hänt här. Det ligger fotografier i en låda. Jag frågar om jag får ta dem som minne.
På bilden som fångar mig står två bröder. De föddes i huset Jag vet vilka de är men kände bara en av dem. Biblioteket är fullt med deras gemensamma saker, trots att trettio år skiljer deras död åt. Ett tag efter att bilden togs tar den äldre brodern sitt liv. Han var svårt sjuk och fick kämpa, så hårt. Den yngre brodern kände saknaden genom sitt liv, en saknad som ledde till upprepade förluster. Förluster som grävde bottenlösa hål i honom. Den svärtan försöktes han täcka över, fylla igen. Ångesten som fyllde hans bröst låg som en trögflytande tjära som sakta flöt ut och täckte allt runtomkring. Allt blev förstört. Han kvävde sin ångest om och om igen, tills det inte gick mer.
Han hade legat död i sin säng i två veckor, enligt obduktionsprotokollet. Kanske mer. Det var svårt att veta då kroppen var så illa däran.
Ibland funderar jag på vad meningen med livet är.
Men meningen finns
Bilden
Han är odödlig för jag har sparat bilden. Jag kommer minnas honom som på bilden. Ung, mjuk och med en busig blick.
Sådan var han som vuxen också.
Vila i frid.
(Texten publicerades i tidskriften Sheriffi; tema: foto 2011.)
